Skam den som ger sig

 Annikamattan inbjuder till aktivitet i det skrymsle i hjärnan som arbetar med "andra tänkbara alternativ". Som vanligt, när man är mitt i en mattväv, längtar man till att den ska vara tillräckligt lång så att man får börja på en ny. 

Med en matta, som jag döpte till Blåhake, fick jag nytändning på lite färgränder, men övergav raskt det temat och satsade på en blå-vit variant, som resulterade i mattan Blåöga. Kändes högtidlig och grann, men efter två meter var jag sugen på lite raitan-taitan. Sökte jag mig därför fram bland olika trampordningar och hittade en mycket enkel variant, som resulterade i ett prickigt mönster. Färgglädjen kom tillbaka och resultatet blev en Gröngöling. 

Och där stannade det, för se då var det fullt på vävbommen. Det får bli den sista mattan detta året i vävkammarn. Men jag har ju Vävarlyckan att luta mig mot