Noraränderna går aldrig ur

Detta är ursprunget till den aktivitet jag har ägnat större delen av denna vecka. Det är en kjolficka som inspirerade prästfrun Rut Parkmans att designa randningen till kjolen i Noradräkten som invigdes 1955.

Mamma Adelé vävde tyg till såväl kjol, väst och blus till mig och min syster Gudrun. Efter en hel del tvekan deltog vi i en kurs i dräktsömnad vid Textilarkivet i Sollefteå. Det krävdes en hel del pysslig sömnad och broderier för att fullfölja projektet. Jag är så glad att jag blev klar med min dräkt och kunde visa den för mamma bara en månad innan hon dog.

Självklart ville jag använda den lite annorlunda randningen när jag vävde en matta i rosengång till stugan. Färgsättningen i mattan är lite mera "rosig" än originalets, men stämmer överens med färgerna från Röhällarna här nära vår stuga.  

   

Jag vävde även en kasse som tillbehör till dräkten. 

Bland saker som jag ärvt efter min farmor fanns ett fantastiskt draperi som hängde i dörren in till salen. Det var vävt i ull och mönstret i daldräll. Av en tillfällighet upptäckte jag att mönstret heter Noras ringar och är på omslaget till boken med namnet Daldräll. Naturligtvis associerade jag till Nora socken, men någon upplyste mig om att Nora nog var en väverska och kanske även en piga

Vad har jag nu haft för mig denna vecka? Jo, jag har försökt föra över Norarandningen till det mönster i halvdräll, som har fått namnet Annikamattan. Det har visat sig vara lite svårare än jag först trodde. Men jag jobbar på det.... Tyvärr blir mattan inte färdig förrän till våren, när vävkammarn i Folkja blir varm och go igen!